- 16 april, 201826 april, 2018
Roparrörelsen anses vara den väckelse som banade väg för folkväckelsen och friförsamlingsrörelserna i Sverige. Roparna förekom mest i Småland, Västergötland, Värmland och Närke. Sitt mest intensiva stadium upplevde väckelsen i början av 1840-talet. I huvudsak försvann företeelsen 1843, men i Närke hade den efterdyningar även senare år.
Rörelsen var kortvarig men fick stor betydelse för folkväckelsens framväxt. Olärda pigor, barn, bonddöttrar och unga män höll under lugna eller extatiska tillstånd skakande domspredikningar, vilket samlade stora skaror. Roparna var till åldern 2-30 år, de flesta från tonåren och uppåt.
Man har sökt finna bakgrunden till roparrörelsen i bland annat hoofianismen, som gick tillbaka till Jacob Otto Hoof i Svenljunga. Hans predikningar präglades av gammalpietetiskt fromhetsideal. Anhängare till denna rörelse kallades Hoofianer och fanns i Småland och Västergötland. Roparrörelsen uppträdde däremot snarare spontant och oförklarligt.
Läs mer “Roparna – väckelse som banade väg för folkväckelsen” →