1840-talet
Roparna gick före och banade väg för folkrörelserna. Barn, fattiga pigor, unga kvinnor ropade på 1840-talet ut för de ville se en förändring. 10 år senare på 1850 -talet började folkrörelserna ta form.
I dagarna uppmärksammar man 100 år av kvinnlig rösträtt. Dags också att uppmärksamma de som gick före – Roparna.
Läs mer ”Att göra sin röst hörd”
1840-talet
Kolportör är en historisk benämning på kringresande bokförsäljare av religiös eller annan litteratur. Under 1800-talet och fram till konventikelplakatets upphävande år 1858, anställde så kallade traktatsällskap ambulerande kolportörer med uppgift att sälja eller dela ut kristen litteratur. Detta innebar oftast billiga småskrifter med uppbyggligt innehåll. Läs mer ”Kolportör”
1840-talet
Idag spelades att antal olika scener in. Några scener som knyter samman de olika delarna i berättelsen och förklarar och lägger ut texten lite mera. Andra scener vi spelade in ligger närmare slutet av berättelsen och knyter så att säga samman hela säcken och för berättelsen mot sitt slut. Läs mer ”Inspelningsdag 9”
1840-talet
I början av 1800-talet konsumerade svenskarna enorma mängder brännvin. Det var en dryck som flödade i alla miljöer och i alla samhällsklasser. Den stora alkoholkonsumtionen förde med sig fattigdom, sjukdomar, kriminalitet och stora samhällsproblem. 1812 yttrade kronprinsen och den blivande kungen Karl XIV Johan sin ”bedröfvelse öfver ett bruk och tillverkning af brännvin, som åsidosatte det allmänna intresset och som förr eller senare skulle leda till hungersnöd”. Läs mer ”Brännvinets Gift & Ett Land I Misär”
1840-talet
Ropningarna var i många fall totalt skoningslösa – mot åhörarna och deras leverne och klädsel och utseende. Orden var ofta mycket brutala. Men på sitt sätt var det naturligtvis en avspegling av den råa verklighet fattigfolket levde i. Många av roparna gick till attack mot rådande samhällsnormer – inte minst när männens kopiösa drickande. Läs mer ”Spriten och flärden – det ondas fula ansikte”
1840-talet
Klockare var ett kyrkligt ämbete, som ursprungligen – under medeltiden – medförde uppgiften att vårda kyrkan och dess inventarier samt ombesörja klockringningen.
I de flesta församlingar fanns klockarboställen, som i många fall var ganska rundligt tilltagna och ibland lockade till att prästen, särskilt i mindre socknar, uppehöll både präst- och klockarsysslorna. Han kallas då klockarpräst. Efter reformationen, då klockaren ej behövde vara prästvigd, minskades antalet sådana klockarpräster, men så sent som 1910 fanns i vårt land klockarprästbefattningar.
Läs mer ”Klockare – administratör, lärare, läkare och organist”
1840-talet
Den som skulle resa utanför sitt eget län före 1860 måste skaffa ett pass för resan, ett så kallat respass. På 1800-talet skulle det finnas ett signalement på de obesuttna och utlänningar som fick pass, och det fördes också särskilda journaler över vilka pass som utfärdats. Det var i första hand kungens betrodda män som utfärdade passen. Landshövdingen eller stadens magistrat, men också kronofogdarna som ju lydde under landshövdingen. Men det finns också ganska gott om exempel, särskilt tidigare i historien på hur präster landsfiskaler och till och med husbönder utfärdat pass.
Läs mer ”Respass – en nödvändighet för att resa även inom landet”
1840-talet
Konventikelplakatet var en svensk förordning från den 12 januari 1726 som förbjöd konventiklar (bönemöten i andra lokaler än i kyrkan, till exempel i hemmet), med undantag för familjeandakter). Konventikelplakatet riktade sig närmast mot den pietistiska rörelsen, för att slå vakt om ”enhet i religionen” som enligt den tidens uppfattning var nödvändig för samhällets bestånd. Brott mot förordningen kunde resultera i stränga straff.
Under 1800-talet användes konventikelplakatet även mot Roparrörelsen och frikyrkorörelsen. Många vägrade att finna sig i lagen, och föredrog att utvandra – de flesta till Nordamerika. Den första stora emigrationsvågen på 1840- och 1850-talen berodde till en del på konventikelplakatet. Från nästan alla landsändar inkom petitioner om förordningens avskaffande.
Läs mer ”Konventikelplakatet – förbudet mot bönemöten”
1840-talet
Fjärdingsman var i Sverige länge ett lokalt förtroendeuppdrag, men utvecklades i slutet av 1800-talet till en lägre statlig tjänst, oftast på deltid. Fjärdingsmannen biträdde kronolänsmannen med indrivning, polisverksamhet, vägtillsyn och annat.
Benämningen fjärdingsman (i dagligt tal tidigare oftast ”fjärsman”) har sitt ursprung i häradets indelning i fjärdingar. Namnet finns belagt i skrift sedan 1500-talet, och fjärdingsmannens sysslor finns reglerad i svensk lag sedan åtminstone 1600-talet. Från början tillsattes en fjärdingsman i varje fjärdedel av ett härad, men från 1850 kom det normala i stället att bli en fjärdingsman i varje socken. Om socknen var stor kunde dock två eller ännu flera fjärdingsmän tillsättas. De tillsattes av sockenstämman, efter 1862 av kommunalstämman, för en tid av minst tre år och avlönades.