Roparbloggen

Blog

Apotekares flaskor Roparna

Predikosjuka – den fruktade smittan

I försöken att förklara fenomenet med roparna var sjukdom en vanlig tanke. Predikosjukan, som den kallades, var ett återkommande ämne i Svenska dagstidningar under åren 1842 till 1844. Det kom rapporten från olika delar av landet som lästes och kommenterats.

Predikosjuka

Uppkomsten av predikosjukan var inte klarlagd och allt från dragsjuka orsakad av dålig säd till animal magnetism användes som förklaringsmodeller för de yttre verkningarna. Mer frågande ställde man sig till varför dessa sjukdomar också yttrade sig i en vilja att predika omvändelse. Man var dock säker på att den smittade vid kontakt med redan ”infekterade” ropare.

Läs mer ”Predikosjuka – den fruktade smittan”

Hand på gammal Bibel Roparna

Förföljelse – fängelse och böter

Det berättas om en kvinna som bodde ensam i en stuga i Tivedskogen nära sjön Unden. Stugan som hon ropade och bad i låg också nära Örebro stad på gränsen mellan Örebro län och Skarborgs län. I hennes stuga samlades människor till bibelläsning och bön. Det hände ofta att så många kom så de fick samlas ute i det fria. Folk visste om denna samlingsplats och kom långväga ifrån för att lyssna på kvinnan.

Förföjelse

Länsman hade fått reda på detta och kom tillsammans med fjärsman och andra ridande beväringar ridande till stugan och fängslade gumman och bötfällde de som hade lyssnat. Kvinnan fördes till fängelset i Örebro. Här fick hon sitta tillsammans med andra kvinnor som gjort grova våldsbrott. Hon fick sitta fängslad i sex veckor på vatten och bröd.
Läs mer ”Förföljelse – fängelse och böter”

Droska 1840-talet

Respass – en nödvändighet för att resa även inom…

Den som skulle resa utanför sitt eget län före 1860 måste skaffa ett pass för resan, ett så kallat respass.  På 1800-talet skulle det finnas ett signalement på de obesuttna och utlänningar som fick pass, och det fördes också särskilda journaler över vilka pass som utfärdats. Det var i första hand kungens betrodda män som utfärdade passen. Landshövdingen eller stadens magistrat, men också kronofogdarna som ju lydde under landshövdingen. Men det finns också ganska gott om exempel, särskilt tidigare i historien på hur präster landsfiskaler och till och med husbönder utfärdat pass.
Läs mer ”Respass – en nödvändighet för att resa även inom landet”

Filmkamera Filmen Barfotarop

Trailer – en första smakbit från filmen

Den 30 April kommer vi att spela in vår första filmtrailer för filmen Barfotarop.

Filmtrailer

Inspelningen kommer att ske i Åsens by och dess omgivningar. Vi kommer att spela in en scen där Ophelia och de andra barnen råkar riktigt illa ut. Men skall de klara sig? Kommer fjärdingsman Stark (byns polis) att få tag i dem? Det var ju inte tillåtet att samlas och läsa Bibeln och be utan att en präst var närvarande. Nu hade barnen samlats på ladan loft och gjort det ändå. Men hur kunde fjärdingsman fått reda på det? Hade någon hade skvallrat på dem?

Läs mer ”Trailer – en första smakbit från filmen”

Barnen läser Bibeln 1840-talet

Konventikelplakatet – förbudet mot bönemöten

Konventikelplakatet var en svensk förordning från den 12 januari 1726 som förbjöd konventiklar (bönemöten i andra lokaler än i kyrkan, till exempel i hemmet), med undantag för familjeandakter). Konventikelplakatet riktade sig närmast mot den pietistiska rörelsen, för att slå vakt om ”enhet i religionen” som enligt den tidens uppfattning var nödvändig för samhällets bestånd. Brott mot förordningen kunde resultera i stränga straff.

Ifrågasatt lag

Under 1800-talet användes konventikelplakatet även mot Roparrörelsen och frikyrkorörelsen. Många vägrade att finna sig i lagen, och föredrog att utvandra – de flesta till Nordamerika. Den första stora emigrationsvågen på 1840- och 1850-talen berodde till en del på konventikelplakatet. Från nästan alla landsändar inkom petitioner om förordningens avskaffande.
Läs mer ”Konventikelplakatet – förbudet mot bönemöten”

Fjärdingsman 1840-talet

Fjärdingsman – dåtidens lokalpolis

Fjärdingsman var i Sverige länge ett lokalt förtroendeuppdrag, men utvecklades i slutet av 1800-talet till en lägre statlig tjänst, oftast på deltid. Fjärdingsmannen biträdde kronolänsmannen med indrivning, polisverksamhet, vägtillsyn och annat.

Fjärding och socken

Benämningen fjärdingsman (i dagligt tal tidigare oftast ”fjärsman”) har sitt ursprung i häradets indelning i fjärdingar. Namnet finns belagt i skrift sedan 1500-talet, och fjärdingsmannens sysslor finns reglerad i svensk lag sedan åtminstone 1600-talet. Från början tillsattes en fjärdingsman i varje fjärdedel av ett härad, men från 1850 kom det normala i stället att bli en fjärdingsman i varje socken. Om socknen var stor kunde dock två eller ännu flera fjärdingsmän tillsättas. De tillsattes av sockenstämman, efter 1862 av kommunalstämman, för en tid av minst tre år och avlönades.

Läs mer ”Fjärdingsman – dåtidens lokalpolis”

Ophelia läser Bibeln Roparna

Roparna – väckelse som banade väg för folkväckelsen

Roparrörelsen anses vara den väckelse som banade väg för folkväckelsen och friförsamlingsrörelserna i Sverige. Roparna förekom mest i Småland, Västergötland, Värmland och Närke. Sitt mest intensiva stadium upplevde väckelsen i början av 1840-talet. I huvudsak försvann företeelsen 1843, men i Närke hade den efterdyningar även senare år.

Rörelsen var kortvarig men fick stor betydelse för folkväckelsens framväxt. Olärda pigor, barn, bonddöttrar och unga män höll under lugna eller extatiska tillstånd skakande domspredikningar, vilket samlade stora skaror. Roparna var till åldern 2-30 år, de flesta från tonåren och uppåt.

Man har sökt finna bakgrunden till roparrörelsen i bland annat hoofianismen, som gick tillbaka till Jacob Otto Hoof i Svenljunga. Hans predikningar präglades av gammalpietetiskt fromhetsideal. Anhängare till denna rörelse kallades Hoofianer och fanns i Småland och Västergötland. Roparrörelsen uppträdde däremot snarare spontant och oförklarligt.

Läs mer ”Roparna – väckelse som banade väg för folkväckelsen”