Barfota Rop handlar om ett skeende i Sveriges historia  när Gud på ett häpnadsväckande sätt använder barn och unga för att skaka om hela samhällen. 1840-talet är Sverige ett land i misär och fattigdom. 1 miljon svenskar väljer att utvandra till Amerika med start runt 1840. Vad händer i Sverige under denna tid? Barn, unga och olärda får en ingivelse från Gud att börja ropa ut till förändring och hela samhällen förändras. Makthavarna gör allt för att stoppa barnens rop och genom hård bestraffning lyckas de efter tre år att tysta barnens rop. Det ingen anar är att i spåren av “roparna” växer en gräsrotsrörelse fram som ingen kan stoppa. Folkväckelsen börjar ta form och Sverige kommer åter på fötter igen.

SYNOPSIS BARFOTA ROP

Ophelia vaknar upp ur sin dröm, allt står klart för henne. Det måste ske en förändring! Människorna i hennes socken är på väg bort från Gud. Hennes egen pappa är alkoholiserad och hennes mamma lever under ständiga hot om att bli slagen och utan mat. Många dagar är skorpor och gröt det ända de har att leva av. Männen i byn dricker, spelar kort och slåss och många familjer kämpar med fattigdom, några har till och med börjat utvandra till Amerika för att försöka komma bort ifrån problemen. Sverige 1840 är ett land i misär.

Att samlas för att be, läsa ur Bibeln och lovsjunga är enligt konventikelplakatet förbjudet, utan att det prästerliga ämbetet är närvarande. Ophelia lånar med sig familjens Bibel och hon och en grupp barn samlas på loftet i Lindqvists lada för att läsa ur Bibeln och be tillsammans. Fjärdingsman och Prästen får veta om barnens hemliga ställe och avbryter, med skarpa förmaningar och om hot med bestraffning om detta skulle upprepas.

Bibeln är inte till för olärda, säger Prästen och blänger på barnen.

Ophelia går hem uppgiven. Hon möts i dörren av sin gladlynte och berusade pappa, han uppmanar henne med att, ta en sup för att göra livet lättare. Ophelia springer iväg, hon vet inte vad hon ska ta sig till. ”Varför får vi inte göra det ända som kan ge oss kraft i allt det mörker vi lever i”, snyftar Ophelia och letar efter en näsduk för att torka sina tårar. Hon hittar en papperslapp i sin ficka med ett bibelord på:  ”Jag är med er alla dagar, intill tidens slut”.

Ophelia bestämmer sig för att inte ge upp, de ska fortsätta att predika, fast Länsman, Prosten och Häradshövdingen gör allt för att stoppa dem. Nästa dag samlas de i en liten torparstuga, en kvinna blir helad och dagen efter är hela stugan fylld med folk. Den tredje dagen möts de vid skogsdungen och 100-tals människor har samlats. Små barn står på stenar och ropar ut:

Omvänd er, sluta upp med allt det onda ni gör! Vänd tillbaka till Guds väg!

Länsman tolererar ingen oordning, han avbryter samlingen och för Ophelia till Doktorn, hon har drabbats av ”predikosjukan” säger de och behöver medicineras med strikta riktlinjer för sitt leverne. I skolan tillsätts en ny magister som får order om att ha ett vakande öga på ”ropar” barnen. Allt avvikande beteende skulle straffas. Ophelia låter sig inte tystas, hon ställer sig på en pall på torget och ropar ut:

Ni måste sluta upp med brännvinet och vända tillbaka till Guds goda väg! Gud kallar på er!

Män som länge varit fast i superiet väljer att förstöra sina brännvinspannor och slutar upp med flaskan.

Länsman tar Ophelia till stadens fängelse. Inte heller där kan hon vara tyst. Ophelia talar om hoppet hos Gud för sina medfångar. En fångvakt grips av hennes budskap och hjälper henne ut ur fängelset. Hon fortsätter med kraft att predika och när Prosten och Länsman tar fast henne denna gång, förs hon till fängelsets isoleringscell, där det är mörkt och kallt och hon behandlas väldigt illa. När hon slutligen kommer ut efter ca 1 år är det som om allt hopp och liv är utsuget ur henne, även om hon vill vara glad, så kan hon inte.

Hennes pappa har fått ordning på sitt liv och har till slut fått ett jobb och en ny tro på Gud. Efter flera år dyker Engström upp i Ophelias kök, han är en kolportör som reser runt i Sverige och berättar om Gud. Engström känner igen Ophelia och frågar:

Är inte du Roparen Ophelia? Jag var också en ropare berättar han. Jag har rest runt i Riket och sett hur samhällen har förvandlats i spåren av roparna. Tusentals män har slutat med superiet, brännvinspannor i mängder har förstörts. Människor har blivit helade och många har fått ett nytt hopp. Se bara på din egen familj, säger han. Din pappa hade antagligen inte levt om det inte vore för Guds ords skull.

Ge inte upp Ophelia!

Ophelia var en av tusentals ropare som levde på 1840-talet. De flesta var unga och olärda. Roparna skakade om hela samhällen, men de blev svårt ansatta av makthavarna. Efter 3 år tystnade ropen, efter gemensamma krafttag från samhällets övre skikt. Roparna idiotförklarades, torterades och var allmänt föraktade av makthavarna, men i deras spår föddes en gräsrotsrörelse som ingen människa hade makt att stoppa.

1858 upphävdes konventikelplakatet och det blev återigen fritt att samlas för att be, lovsjunga och läsa Bibeln. I denna mylla växer en rörelse fram som förvandlar landet och Ophelia får vara med och se på hur Sverige sakta men säkert kommer på fötter igen.

Det var värt varje tår!